Öppet brev till okänd...

Antar att jag skulle kunna kalla mig en före detta expert på att utsättas för svek.

Vet inte om det här kommer hjälpa dig men hoppas det gör det.

Men efter flera års oförtjänt självskapad smärta så lärde jag mig hur man undvek det och till och med växte likt en phoenix till något långt mycket bättre än alla ens tidigare relationer.

Efter ett tag så har en undermedvetna snappat upp något man själv inte har lagt märke till.

Kan det vara så att relationer som fungerar bäst är dom relationerna där alla parter delar så lika moraliska värderingar som möjligt?

Svaret på frågan var rätt lätt att finna.

Det är sällan det är en slump om en relation fungerar eller inte dock större om den kommer till skott överhuvudtaget.

Ser vi på det från det här perspektivet så inser vi att det finns en stor chans att saker har gått åt helvete redan ögonblicket vi blivit kära och valt en partner.

För visa verkar tanken att det är ett aktivt val helt befängd fast det är det.

Vi kan bli kära och välja att vända ryggen till det.
Lika mycket som vi kan välja att inte springa ut mitt på en motorväg i rusningstrafik för att få den där fina jordgubbslådan någon ställt där.

Detta är saker man bör veta när relationer går åt helvete.

Vi människor är väldigt känsliga för olikheter speciellt i moraliska värderingar.
Man kan lätt känna om en person inte har samma värderingar som en själv bara man låter sig se det. Det är dom små tecknen som gör helhetsbilden.

Nu så där i slutet av en relation som du är finns det bara en väg att gå för att få ut något positivt ur det här.

Skapa en klarbild av vad som har hänt.

Se dina egna fel.

* Vad kunde jag gjort annorlunda?
* Vad kunde jag ej gjort annorlunda?
* Vad kan jag fortfarande göra?

Se på de andras fel.

* Vad gjorde dem fel?
* Varför?

Nu sitter vi med en lista på fel men vad man behöver inse för att det här ska ha ett konstruktivt slut är varför saker händer och vad man kunde gjort annorlunda.
Det är vad man fortfarande kan göra just nu och här dra lärdom av det som hänt.

Kasta inte skuld omkring dig och anklaga inte någon för det som hänt.
Det gör ingen nytta tyvärr.
Det är lite som att skrika och vifta med armarna när vakterna assar ut en från ett disco. Smärtsamt och man blir mer skadad.

Det du har framför dig nu är framtiden en framtid som är ljus för du har lärt dig något.
Du har fått ytterligare en pusselbit i att göra dig själv till ett bättre jag.
Framför dig väntar ögonblick och klockslag som bygger enbart på dig och ditt ego.
Snart kommer du veta med vart andetag att du är bäst igen.

Håll ut livet är långt ifrån över. :D

Loneliness the bane of sanity.

I will admit this is an emotion I have feared for a big part of my life. Remember thinking "I do not want to die alone." and so on.

But what is the basics of loneliness and what makes you feel alone?

You can experience loneliness when in an empty room, in a crowd or even when hanging out in a small and seemingly intimate group of people.

Possible causes might be that you are physically alone, no one talks with you, no one needs you, people do not seem to understand you and the list goes on.

But what is this emotion actually used for and why do we get lonely?

I think what this emotion is really used for is to tell you that you need something. Especially in the realm of relationships and that it is your wish for feedback of some sort. It is a drive to get what we need in those relational realms.

The problem in this is that there is more to loneliness then loneliness alone. I think it is common practice and perhaps a part of human nature for humans to simplify perception of emotions by linking or grouping them together. Thinking about the word love would probably trigger a lot of different emotions and associations in different people.

For example: Someone who is in a healthy and prospering relationship would link it to things like joy, security and numerous positive traits while someone who have had many bad experiences may link the same word with betrayal, unhappiness, loneliness and despair.

Considering this, someone who feels lonely might also feel fear or despair at the same time as loneliness as by association and might even mistake loneliness for these feelings since they in that persons mind is one and the same.

So instead of seeking out feedback from peers or yourself, as loneliness might trigger, you feel fear and despair. You feel like it is no use even trying to satisfy those of your needs.

So how do we deal with this irrationality?

I would argue a direct approach by overcoming the fear or despair itself. Realizing that there is no danger in seeking contact with oneself or another person. Realizing that it is in no way hopeless to change your current reaction to loneliness, to mold your perception of things.

Because when you have taken your first step towards a person you are already on your way to him or her. Because when you have opened your mouth you are already on your way to ask for feedback.

Everything within the realms of your mind and body is possible and nothing there in is impossible. You have both the power and the tools to use loneliness as a means to enhance your life instead of letting it enslave you.