Återbli fri

Jag traskar längs en snitslad bana.
Fälten och naturen kring
den stig jag vandrar på brinner.

Rädslan att traska där igenom är enorm.
Borta på andra sidan så går världen vidare.

Mina drömmar är alltid dem samma.
De spelas bara ut på olika plats.
Jag sitter vilades i en frodig oas.
En annan framför ett ståtligt palats.
I ytterligare en beskådar jag en stor fruktklase.
I alla dessa står du vid min sida.

Turlig en så har alla regler kvar sina undantag
ibland så känner jag mig stark och inte svag.

Då i en av de här drömmar så lutar jag mig mot en ek
och ser ut över en himmel som är allt annat än blek.

Där svävar du i luften och flyger fritt.
Tänkandes med ett leende på läpparna
så här önskar jag att det hade blivit.
Med armarna rakt ut i vädret så seglar du förbi.

Självmords spjut.

Lutades mot en vägg
andas jag ut
minna lungor de äro fyllda av rök.

Det känns som gång på gång
efter vart bloss
en gnutta av mitt liv andas ut.

Ville leva ett liv
utan gränser
fri från allt
utan att se något slut.

I denna dimman ser jag icke
hur världen
den glänser
bländad av allt förfärligt stök.

Bärandes på solglasögon denna
mån täckta vinternatt
tar jag mitt liv
puff för puff.

Allt kanske inte går
som man önskar,
Varför kan jag inte
se hur det grönskar.

Stel och frusen
nu släkte dem alla ljusen.
Glöden faller till marken.

Slutet på cigaretten
mitt enda självmords spjut.

Chivalry

Det brinner
En svunnen glimt
av ett leende
Passerar i revy.

Stående stilla
som en stenstaty
etsad av fågelskit
lämnad kvar efter
detta skeende.

Som ett historisk
monument
för den som inte segrat.

Lågorna härjar
och spåren
de försvinner.

Hästen har stegrat
och är på flykt
över brända ängar
igenom skog som en gång stod.

Askan damm det klibbat
i ögon som en gång log.

Imperiet drar fram
Med fanor
där det en gång var liv.

Tät i spåren
följer
regn
sol
och nya frö sås.

Men det som fanns
nu aldrig återfås.

Nu endast ett minne
blott
Långt bort om östan vinden
sitter han
i sitt slott.

Sådant är allt inte.

Du kom över en stig
bortom denna tid.

Du vandrade rakt in
Innanför min mur.

Jag lätt dig fritt
vandra i min bur.

Du hängde inte jackan i tandburen.

Jag glades ändå
du spridde överallt glädjespån.

Men nu när du lämnat
och världen har rämnat.

Så vill jag inte
Städa den röra du skapat.

Jag har trillat
mina knä har skrapats.

Ingen chans
Ingen dans

Fortfarande var hela
världen ur balans.

Men plötsligt slog dörren upp
jag trodde jag hade fått krupp

Större delen av spånen
ja de blåste väck.

Så aldrig kommer jag
vrida klockan tillbaks.

För jag har vinden
bakom min rygg.

Springer jag framåt
då känner jag mig trygg.