Kärleken kommer

Kärleken går

Våra hjärtan mötes i år
Det känns som igår

Men vid minnes tankar jag får
upplevas detta som en evighetens vår

Efter våren kom sommarens tår
regnet slog i backens fåra

Men mitt hjärta som du verkade bedåra
det led av torka med min känsloåra jag inte längre orka

Nu känns det som jag står ut vid muren på borgen borka
där muren engång knötts samman finns bara snåren

Helsingborg by night.

Himlen färgas i lila, rött och svart
skärnfylld som av horisonten brötts.

Nere i staden kör ett fåtal bilar
dem är inte en i mängden mer.

Kyllan kryper längs min rygg fast
konstigt nog känner jag mig trygg.

Denna stad en stad bland andra
längs dess gator jag vandra.

Ute vid ett hörn står en butik full i ljus
mitt ibland traffikens brus.

Tanken går djut in i mitt minne
då jag forfarande e vaken denna timme.

En tanke som är långt borta i fjärran
uplyst av omtanke så nära för dem jag håller kära.

Wait for something new

I was standing in the rain drops falling down my eyelid.
I thought it was tears cause i wanted to cry.

You stretched out your arm i took it and followed you.
Sitting right next to you and your smile made me warm.

Right there so close to you my soul began to dry.
Later you looked at me with a curious look.

When you are now not around im left with the feel of fondness.
Im awaiting the next time that i lay my eyes on you.

Jag gråter

Men inga salta tårar rinner ned längs minna kinder
Jag gråter
Inte ens en enda droppe vatten kommer ut ur minna ögon

Jag gråter
Men ingen hör mig sitta här i en hörna och bekämpa min ångest

Jag gråter
Intet kan jag förmå mig att göra något ljud ifrån mig

Jag gråter
Men endast djupt där inne under vänster sida på mitt bröst känns det

Jag gråtter
Inte på utsidan men djup inne i mitt sinne förvirrad över alla minne

Jag gråter
Inte salta tårar utan av inre ångest över vad som förgicks.

Jag sitter och sitter men inget händer.

Jag sitter här stilla i mitt rum
Runt om mig så rör sig världen
Men jag känner mig paralyserad

Kan inte förmå mig att göra något
Kvävd av det som varit

Samtidigt som jag kväver nuet
I min inaction, I min tanke

Men även genom dem tillfällen
jag någon gång lyckas göra något
Då svartar jag ner och besudlar min omgivning

Varför är jag likt en pensel dränkt i svart färg
som bara droppar och droppar när jag rör på mig

Jag behöver blekas
Förnyas och finna en ny färg att sprida.

Helst av allt en lugn blå färg
Men om icke det kan jag nöja mig med en brun färg.