I en värld där icke någon sol skiner

där sitter jag just nu på en stol.
Bakom mig känner jag hur något rör sig
Illande längs min svettiga hud.
Mörkret har slått över min omgivning
endast några kalla dunkla strimmor av ljus
kan skönjas på väggen framför mig.
Där dessa små strålar slår ned
ser jag hur någon smort in dem med lort.
Fortfarande denna tryckande känsla
jag över det som bakom är ängsla.
Blodet rinner längs min baksida
Jag tänker humoristiskt
”Så kan det gå när någon slår er med en långdistansskida”
Men jag är ju den som fått ett stort rågat mått
Finns det någon gud så, hur fan gav hon mig denna lott?
Ibland önskar jag att jag var en riktig stropp en kejsare på berget topp.
Men detta ej heller hade ändrat dessa händelsers förlopp.
Sakta känner jag hur någon hugger tag i min arm
Jag önskar att mitt hus hade ett larm
För vem hade stannat kvar när brottslingen kom
om han bar på blodig bågfil och tång.
Medans han nynnar på mördarens sång.
En grym visa som går i takt till hans gång.
Nu tar jag inte flera kliv
Då denna allt tagit mitt liv.

Jag hoppas

för drömmar är allt jag har
jag står här stilla kvar
något på hoppet tar
men jag fortfarande på det spar
Min tanke i denna timma är klar
faststäld på någon väldigt rar

Jag hoppas
för det är det ända jag kan
jag mig förmår
att efter drömmar stå på tår
men jag får på krafter spara
så jag kan till tidens slag
hoppa trots ojämnt underlag

Jag är rädd men det är en underbar räddsla.

Så storslagen att det känns som jag faller från en oändlig höjd
utan fallskärm men med en vinge hängande längs min rygg
där glider jag genom luften som smeker mot min kind så varmt
allt jag önskar är att jag kan ta hennes hand på väggen ned
Då våra vingar bildar ett par och sida vid sida kan sväva fram i år och dagar
att turen från mig min räddsla tvagar och alla dessa såren lagar

Någonstans

Längst borta i rummet droppar vattnet
för var droppe så värker mitt huvud mer
tankarna på allt blir bara fler
Där inombords mycket djup gror dem som ogräss
Så vänder jag mitt huvud och ler
Men endast i er åsyn det förblir
För när jag tittar ner då finns det inte mer
Ett ledsamt uttryck då minna läppar och mitt ansikte ger

Nej!

Jag vill inte mer
tänker jag och det är då det sker
blodet rinner och den trängande känslan försvinner
men ären finns kvar både på insidan och nu på utsidan med
Såren blir bara fler och skamen och ångesten förblir
När ska det ta slut för jag vill jue inte mer