Stalkar sig själv

Hej David jag har kollat in dig på avstånd länge.
Jag brukar stå här utanför maxis stänge.

Ditt hår glänser undertiden jag glor igenom din brevlåda.
Jag får sådan jävla klåda när du tar på dig din t-shirt och detta skåda.
Ibland stör jag mig lite på hur du svänger i dina nya byxor.
Det gör så jag går hem och polerar mina yxor.

Men det är ett lyxproblem i min värld bara man kan se dig hålla låda.
När jag följer efter dig på din färd.
Hur kan du le så glatt mot den där kassörskan.
Spelar du mig ett spratt när du delar bannanen med hon du bjudit på fika.
Vi alla kan inte vara lika men varför inte min tilvaro du berikar.

Jag sover med en bild på dig på min vägg.
Och lyssnar på ett band jag spelat in på när du steker ägg.

När jag hör dig spela ljuv musik så rusar jag igenom stadens trafik.
För att hinna fram i sista sekund när du fyller din spann med damm efter du städat.

Hur kan du fåråda mig med alla dem där på facebook, när jag sende dig en visbok.
Är det för du inte kan sjunga eller är visorna mina dumma.
Jag ser dig åka till någon som kommer dig utråka.

Jag står här långt borta och inser att livets stunder är korta.
Det här är mitt sista brev, men det var du som gjorde så det så här blev.

I keep on falling.

I keep on falling,
down along a dirty road.

But on my lips,
is a dirty smile too.

So it's alright,
because i´m home
and I will put upp a fight.

In all this light,
I know that I'll soon be att a great height.

Far from alone,
my ego bursts in flames.

Don't mind the stains.
It's not from my brains.

I land on my two feet,
standing with my head high.

It's not something
that was done on the fly.