Det jag tror på och Känner.

”Hon har slagit igång något inom mig.
Djupt nere i magen känner jag
hur något det bubblar och pirar.

Dessa förnimmelser värmer mitt hjärta
får det att slå snabbare och kännas värmare.

Ur mitt hjärta gror blommor och träd som aldrig för!

I det landskap som en gång var fullt av fåror
växer nu något helt nytt precis som hon gött det med något.

Just det hennes sköna kärlek och hennes väsende
får hoppet att slå rott i mitt inre.

Det minna sinnen upplever får mig att vilja göra henne glad
inte bara för ett tag men i all oändlig evig tid.

Att se hennes underbara gnistrande ögon
hennes leende läppar och känna hennes hud mot min kropp.

Det är något jag inte kan sätta värde på för hon är ovärderlig!

Vart enda andetag jag tar i hennes närhet känns så rent.
Ibland när jag är med henne så tappar jag min förmåga att andas.

Ja så storslagen är hon i minna ögon och i mitt sinne!
Att jag tänker på henne var enda minut varenda timme.”

Blood Of The Enemy

Satt och låste en låt text funderar på att recensera den imorgon. ^^

I stagger and fall in the alley bleeding profusely,
Spattering everywhere.
The war I just fought
Has left me mutilated, gaping wounds
I can't get this hated blood off me.
Peeled back flesh this putrid aroma besets me.
Choking on blood stained vomit.
Cornered and stricken, I fought with the violence
And hatred bred into men.
Blinded by anger, numb without fear
Let the enemy come.
Lungs feel like there going to explode.
Breathing fire.
This violent struggle
Has left me disarrayed and forgotten.
Painful images flaring across my mind
Where are they?
Where am I?
I am left here dying all alone.
Feel my pain.
Why did no one help me kill this enemy?
Why?
Why?
Is this world really out to get me?
Leave me be.
Suffer in silence, I can't explain why
We chose to fight.
The wounds I've sustained, ignore all the pain
But I can't be alright.
Wrists feel like they were split wide open
Like the scars all over my chest.
Razor blades scattered all over the ground
And I am the only one here.
I have lost this battle must embrace death.
Who ever did this to me Is really going to pay with their life.
Loss of blood really starting to get to me
Getting dizzy.
I can't believe it will end this way.
The light is starting to fade,
Mental pictures of my life going by, an ugly sight.
Now I lay reflecting on how I've defeated
Mankind's worst enemy.
Himself.

Släktens anor

Bortom alla förglömda dalar.
Gömd i dess stora kungasalar.
Viskade maror som talar.

Om det som försvann.
Bortglömda fanor med flera anor.
Förlorade prinsar som följt
sina fäders fotspår och bittra bannor.

Sprida alla över drakens dal.
Där nu deras spöken går på bal.
Långt från deras nu så ampra kungasal.

Deras söner fördömda
att i samma spår vandra.
Men inte endast deras förfäder kan man klandra.
För man själva väljer i vilka spår man vandra.

Där sådant inte existerar.

I en oändlig värld där intet icke existerar
där tomhet bara är något vi inte kan beskriva.

När solen inte går ner utan blir cirkulerad
där mellan alla inten så som jord, himmel och rymd.

Här vandrar vi alla runtikring och ser ingenting.
Bländade av rädslan att bli med grymhet svikna.

Vi ser hellre bort, höger vänster eller bak än fram
skrämda av den hiskeliga fart vi trycks framåt i tiden.

Men vem vågar köra med förbundna ögon egentligen?

Vitögat

Jag står och ser sanningen i vitögat.
Stirrandes i flertalet timmar.
Så att den nästan limmas på näthinnan.

Flertalet gånger har jag ståt så här
och låtit blindheten på minna ögon falla.

Iskallt och torrt är hur det känns.
Men beskådar jag verkligen sanningen,
har den en speciell lukt som talar för sig själv?

Nej! Den har inte ens en självklar färg
som vi alla kan enas vid samma bord om!

Man tror att den ska sitta där långt upp i ens märg.
Att den ska viska i ens öra när den står framför en.

Men ack nej!

Endast du vet vad din sanning är och icke jag.

Skymning

Vi var en gång så nära, men nu är våra skymningar av olika färg.
Orden som aldrig nåde fram, missförståndet som blev så stort.

Jag lämnades ute i kylan under den mörkblå himlen.
Mitt enda sällskap var månens gula dunkla ljus.

Långt borta i främmande land jag vandrade utan något mål.
För det mål jag hade det från mig du tagit.

Stående på en bro såg jag molnen segla förbi i vattnets spegel.
Känslan att vilja segla iväg med dessa blev allt starkare.

Men nu när våra skymningar har olika färg så är priset allt för högt.
Du kommer endast blott bli en avlägsen skugga på min skymning.

För nu är natten över och den är sedan länge utbytt mot livets gryning.

Försvinnande

Blodet droppar från taket och salt har ströts i mina sår
jag ligger inte på bår och det gör ont i minna lår

droppe för droppe rinner ner över mitt ansikte
det ekar i min skalle medans jag lyssnar på trallen
från djupt glömda fåror och skåror i mitt psyke

händerna har redan domnat bort efter alla tagen dem gjort
kvar finns bara en illande kännsla av fingrarna som en gång rörde sig
min nässa förmedlar fortfarande luktsinnet i all sin full function
men jag vill heldre minnas alla de goda dofter och inte denna unkna stank

paralyserad ligger jag nu på golvet med en blodpöl som kudde
jag hade heldre semestrat på en solig udde

Bortom mig hör jag gnisel och skrik mitt liv kommer aldrig mer bli sig likt
För i taket hänger mitt hjärta fullt av smärta och drar tagtråd igenom min kropp

jag kan inte alls förmå mig att sätta stopp för detta är slutet på mitt lopp