Vitögat

Jag står och ser sanningen i vitögat.
Stirrandes i flertalet timmar.
Så att den nästan limmas på näthinnan.

Flertalet gånger har jag ståt så här
och låtit blindheten på minna ögon falla.

Iskallt och torrt är hur det känns.
Men beskådar jag verkligen sanningen,
har den en speciell lukt som talar för sig själv?

Nej! Den har inte ens en självklar färg
som vi alla kan enas vid samma bord om!

Man tror att den ska sitta där långt upp i ens märg.
Att den ska viska i ens öra när den står framför en.

Men ack nej!

Endast du vet vad din sanning är och icke jag.