Där sådant inte existerar.

I en oändlig värld där intet icke existerar
där tomhet bara är något vi inte kan beskriva.

När solen inte går ner utan blir cirkulerad
där mellan alla inten så som jord, himmel och rymd.

Här vandrar vi alla runtikring och ser ingenting.
Bländade av rädslan att bli med grymhet svikna.

Vi ser hellre bort, höger vänster eller bak än fram
skrämda av den hiskeliga fart vi trycks framåt i tiden.

Men vem vågar köra med förbundna ögon egentligen?

Vitögat

Jag står och ser sanningen i vitögat.
Stirrandes i flertalet timmar.
Så att den nästan limmas på näthinnan.

Flertalet gånger har jag ståt så här
och låtit blindheten på minna ögon falla.

Iskallt och torrt är hur det känns.
Men beskådar jag verkligen sanningen,
har den en speciell lukt som talar för sig själv?

Nej! Den har inte ens en självklar färg
som vi alla kan enas vid samma bord om!

Man tror att den ska sitta där långt upp i ens märg.
Att den ska viska i ens öra när den står framför en.

Men ack nej!

Endast du vet vad din sanning är och icke jag.

Skymning

Vi var en gång så nära, men nu är våra skymningar av olika färg.
Orden som aldrig nåde fram, missförståndet som blev så stort.

Jag lämnades ute i kylan under den mörkblå himlen.
Mitt enda sällskap var månens gula dunkla ljus.

Långt borta i främmande land jag vandrade utan något mål.
För det mål jag hade det från mig du tagit.

Stående på en bro såg jag molnen segla förbi i vattnets spegel.
Känslan att vilja segla iväg med dessa blev allt starkare.

Men nu när våra skymningar har olika färg så är priset allt för högt.
Du kommer endast blott bli en avlägsen skugga på min skymning.

För nu är natten över och den är sedan länge utbytt mot livets gryning.

Försvinnande

Blodet droppar från taket och salt har ströts i mina sår
jag ligger inte på bår och det gör ont i minna lår

droppe för droppe rinner ner över mitt ansikte
det ekar i min skalle medans jag lyssnar på trallen
från djupt glömda fåror och skåror i mitt psyke

händerna har redan domnat bort efter alla tagen dem gjort
kvar finns bara en illande kännsla av fingrarna som en gång rörde sig
min nässa förmedlar fortfarande luktsinnet i all sin full function
men jag vill heldre minnas alla de goda dofter och inte denna unkna stank

paralyserad ligger jag nu på golvet med en blodpöl som kudde
jag hade heldre semestrat på en solig udde

Bortom mig hör jag gnisel och skrik mitt liv kommer aldrig mer bli sig likt
För i taket hänger mitt hjärta fullt av smärta och drar tagtråd igenom min kropp

jag kan inte alls förmå mig att sätta stopp för detta är slutet på mitt lopp

Hon är bortom all perfection
men på minna tankar ger reflection
inte någon billig reproduktion
Hennes tankar är helt unika
Icke ofta minna allt för olika
Målade med annan färg och nyans
Dock ej som att jaga egen svans
Full av ärlig självdistans
Bärandes på ett leende
som jag ej trodde fanns
Full av omtanke så galär
Underbar karisma som henne klär
Jag tror jag är i henne kär
hoppas jag inte gör henne förnär

Tillsammans med er folk jag möter
lär jag känna mig själv och skapar
och får självinsikt.

Jag har valt att leva vidare för att se
vad världen har kvar att erbjuda,
För även i de vildaste vattenfall
så kan skummet stå kvar på ytan.