Drömmar som strömmar igenom min kropp var natt.
I dess sömmar ser jag alltid samma sak.
Visionen och syner om hur jag en dag blir kär igen.
Ansiktet är inte klart men visst vore det underbart.
Ibland känns det som om jag har en hum om vem det kan vara.
Kommer jag igen klara av att hantera sådana känslor?
Frågan ekar i min skalle.
När det kommer så måste jag ge det en chans.
Inte bara sitta och titta på distans.
Eller fly ut till ingenstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar